Elin Ofelia

Herregud, varje gång jag kommer hem till BCN så växer sig känslan av hemma allt starkare. Saknat lukten, pulsen, känslan, folket, de omöjliga gatorna, att gå i en miljon trappor, den trängande kylan i den oisolerade lägenheten och allt som hör till den här stan. Solen, luften, byggnaderna, allt. Det är verkligen hemma nu efter 2,5 år! Såklart är Sverige speciellt på sitt sätt men -17 och snö har för länge sedan passerat gränsen för vad jag tycker är humant :P 

 

Veckan i Sverige har iaf vart jättebra, i lördags kväll så åkte jag, syrran och våra barndomsvänner till O'Learys och bowlade och åt otroligt gott innan vi avslutade med sällskapsspel och dricka hemma hos dom där vi även sov över :) Helt otroligt ändå hur länge man känns vissa! Sara har jag kännt sen jag gick började nian, alltså lite drygt 9 år nu! Anna har jag ju kännt i typ 20 år och Joakim, Jessica o Rasmus har vi hängt med sen vi alla föddes då våra föräldrar kännt varandra sen dom var barn. Undrar vilka som finns kvar i ens liv om 10 år? Det sägs att om man klarar sig förbi 7 år så kommer man vara vänner för alltid :) Får hoppas det stämmer!